Runstenen på Värmdö

Våren 2018 gick jag en distanskurs om runor vid Uppsala universitet. En av uppgifterna på kursen var att presentera en runinskrift, som man gärna själv skulle ha sett. Jag valde det enda runfyndet som finns i min hemkommun, runstenen på Värmdölandet i Stockholms skärgård. Den intresserade kan läsa min presentation här:

Inom Värmdö kommun finns en enda runsten. Den står på Värmdölandet, utan för det som en gång var Väsby Herrgård. Stenen står inte på sin ursprungliga plats utan hittades i ett dike norr om Väsby Herrgård i början på 1600-talet. En period var den inmurad i herrgårdsfruns trädgårdsmur, men 1927 flyttades stenen till sin nuvarande plats. (Upplands runinskrifter s266). Den finns vid Runstensvägen, väl synlig intill vägkanten vid infarten till den nu försvunna herrgården. En mindre del av runstenen fattas, men förekommer på en avbildning från 1600-tallet. På senare avbildningar från 1740 är delen borta, så däremellan har stenen skadats. (ibid.)

Texten går lätt att rekonstruera med hjälp av avbildningen, och utifrån inskriptionens övriga ordalyd. Man börjar läsa från botten av stenen och följer bandet från vänster mot höger. De första runorna läses mot modern läsriktning, dvs från höger mot vänster, och här står runorna med spegelvända vändrunor. Texten är skriven med ostungna långkvistrunor, typiska för yngre vikingatiden.Så här står det på stenen med modera bogstäver:

[s]kali ‘ auk ‘ sibi ‘ uk ‘ lifstain ‘ litu ‘ raisa ‘ stai[n ‘ ift]iR ‘ anuit ‘ faþur ‘ sin ‘ in ‘ kilauk ‘ at ‘ bonta ‘ sin

 Normalisering till runsvenska: Skalli ok Sibbi ok Lifstæinn letu ræisa stæin æftiR Andvett(?), faður sinn, en Gillaug at bonda sinn. 

På modern svenska: Skalle och Sibbe och Livsten lät resa stenen efter Andtvätt sin fader och Gillög efter sin make.

Runstenens text är en klassisk minnesformel och en av de vanligaste texttyper som finns. Lite mera ovanligt är att det nämns ett kvinnonamn på stenen. Enligt statistiken är det bara lite mer än 14 % som är kvinnonamn, av alla de namn som nämns på Upplands runstenar från vikingatiden. Merparten av dessa (58%) är gifta fruar precis som Gillög (Jesch: 1994 s151:). Stenen är tydligt kristen med ett kors i toppen, och syftet med runstenen kan ha varit att hjälpa den dödas själ (antingen att han nu dog fjärran från hemmet eller för att tex viga jorden han begravdes i) samt att redogöra för arvsrätt. (Se Källström: 2007 s26-27 för en kort genomgång av forskningsläget kring detta)

Stenen brukar attribueras till runristaren Öpir (Öpir 1 (A) enligt Samnordisk rundtextdatabas. Det kan finnas flera Öpir, se Källström: 2007 s72 och Östergren 2012).

Enligt Källström (2017) är stavningen ”Raisa stain iftir“ typisk för Öpir. Hos Wessén i Upplands runinskrifter (s266) återfinns också attribueringen, utan att utseendet på stenen kommenteras här i övrigt. Wessen beskriver däremot ett huggfel på stenen och omtalar då bara personen som gjort stenen som ”ristaren”. Det hade annars varit intressant om man har ett exempel på att en av de mest verksamma runristarna gjorde fel ”en dag på jobbet”

”44—45 ui är ett intressant fall av ändring: ristaren har av allt att döma först huggit iu, vilket sedan har rättats till ui. (…)Ristaren torde ha varit osäker om namnets stavning.” (Upplands runinskrifter s267-68)

Runstenens rundjur tillhör stilperiod Pr5 enligt Gräslunds dateringsmetod. Huvudena på djuren är långsmala och närmar sig det triangulära och de saknar ögon. Slingorna bildar ett rutmönster. Därmed är stenen sannolikt från tiden 1100-1130 e.Kr. (Gräslund:2003 s588).

Väsby bör etymologiskt betyda Västerby och gården etablerades troligen under yngre järnålder. Ologiskt nog ligger Väsby både till öster om Torsby, och öster om närmsta Ösby; gårdar/byar etablerade vid samma period som Väsby (Enligt karta i Värmdö Kulturhistoria i Skärgårdsmiljö 2014 s20). Däremot ligger Väsby till väster om Värmdö kyrka, som byggdes på 1300-talet, men kanske då har äldre rötter? Eller kanske Väsby är et nyare namn på platsen?

Det är påfallande att det nästan inte finns några runstenar i Stockholms skärgård. En förklaring är landhöjningen – mycket av dagens skärgård låg under vatten på vikingatiden. Enligt boken Värmdö Kulturhistoria var det ett kargt landskap, där det var svårt att odla sin föda (a.a s12) och vid övergången till medeltiden bodde bara ca 200-250 personer i det som är nuvarande Värmdö kommun. Avsaknaden av runstenar tas till intäkt för att skärgården var ett fattigt randområde, där man inte hade råd till att resa runstenar (a.a s23-24).

Eftersom stenen attribueras till Öpir finns ett rikt material av mycket liknande stenar att jämföra med. Det hade varit intressant att se om det finns något i stenens utförande som speglar tesen att beställarna var mindre bemedlade än inåt land? Och kanske därmed få mera kunskap om livsvillkoren för Sibbe, Skalli, Livsten och Gunnlög.

Referenslitteratur:Gräslund, Ann-Sofie, 2003: Runestones. §1. Late Viking Age rune stones: ornamentation and chronology. I: Reallexikon der germanischen Altertumskunde. Band 25. Berlin, New York. S. 586–591.Jesch, Judith, 1994: Runic inscriptions and Social History. Some Problems of Method. I: Proceeding of the Third International Symposium on Runes and Runic Inscriptions. Ed. by James E. Knirk. Uppsala. (Runrön 9.) S. 149-162.Källström, Magnus, 2007: Mästare och minnesmärken: Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden. Stockholm.Upplands runinskrifter. Granskade och tolkade av Elias Wessén och Sven B.F Jansson. Del 1 (SRI band 6, 1940-1943). Stockholm